Söndagskrönikan: ”Som jag längtat efter denna dag”

Söndagskrönikan: ”Som jag längtat efter denna dag”

2021-07-11 Av av Caroline Andersson



SÖNDAGSKRÖNIKAN

Efter en lång väntan var det så äntligen dags.

Nej, inte semester eller Trissvinst.

Jag talar om det lilla sticket i vänster arm, min miniatyrversion av coronaviruset rätt in i blodbanan.

Som jag längtat efter denna dag.

Inte för att jag längtar ihjäl mig efter att dansa kind mot kind eller handhälsa på kreti och pleti, men att andas lite lättare bakom munskyddet när jag går och handlar.

Med en vecka kvar att arbeta innan jag går på grönbete känner jag hur kropp och knopp börjar ställa om till ledigheten.

”Lata dagar”

Allt det där som brukar pocka på att bli gjort under helgen kan nu fördelas över fyra veckors ledighet.

Skåprensningar och garderobsröjningar som skjutits upp sedan förra sommaren – nu ska de äntligen bli av.

Eller inte…

För det finns ju så mycket annat att njuta av så här i semestertid.

Lata dagar med läsning på balkongen, med kaffekoppen på armlängds avstånd.

Sitta uppe till sent och plöja serier på teve.

Äntligen sätta sig i bilen och åka hem till Blekinge och besöka familjen efter många månaders isolering.

Och loppisbesök.

Som jag längtat!

Trodde jag i alla fall.

Virussäker kö

För mitt första besök på min favoritloppis sedan de öppnade igen blev något av ett antiklimax.

Full av entusiasm svängde jag in på parkeringen och klev ur i stekande sol.

Synen som mötte mig var inte den väntade.

Istället för en vidöppen dörr och en strid ström av människor ut och in ur butiken möttes jag av en ringlande kö där alla höll säkert avstånd till varandra.

Otypiskt för mig inledde jag snart en konversation med två köande damer, som båda varit med om den här proceduren tidigare.

Och fick veta att en plats i kön var ingen garanti för att släppas in.

Den virussäkra kön krympte sakta, så sakta att jag fruktade att få gå min väg utan att ens få se insidan av butiken.

Men så plötsligt blev det min tur att ta en desinficerad bocciaboll i min hand, inträdesbiljetten till lokalen.

”Ganska snart fastnade min blick på ett glasblock, föreställande en elefant”

CAROLINE ANDERSSON, KRÖNIKÖR

Med andan i halsen och förväntan på topp tog jag mig fram mellan hyllor och bord, med min sökarblick flackande över stort och smått.

Ganska snart fastnade min blick på ett glasblock, föreställande en elefant.

Vände och vred på föremålet, men ville inte bestämma mig för snabbt så jag ställde tillbaka den på hyllan.

Jag vandrade vidare bland hyllorna, men kände hur mina tankar vandrade baklänges till den där elefanten.

Ytterligare ett par minuter förflöt, men till slut gav jag upp.

”Väljer min egen väg”

Jag hade inte funnit något annat som lockade mig lika mycket och så tog jag glasblocket i min hand och stegade mot kassan.

40 kronor fattigare stegade jag ut i solskenet igen och susade hem med min skatt.

Visst kommer det bli fler loppisbesök under sommaren, men då hoppas jag slippa stå i kö.

För till skillnad från elefanterna i ”Djungelboken” går jag helst inte på led utan väljer min egen väg , såväl i livet som på loppmarknader.

I väntan på semester, önskar jag mina läsare en skön sommarvecka.

Foto: Freepik

Dela gärna artikeln: