SÖNDAGSKRÖNIKAN

Tillbaka vid tangentbordet efter en tid i karantän.

Ja, för här tar vi ordet karantän på dess ursprungliga allvar.

Plus minus ett par dagar är det nu fyrtio dagar sedan jag skrev min senaste söndagskrönika.

Strax innan nyår vaknade jag med en öm hals och sedan höll det i sig i två veckor.

Isolering

Den första veckan präglades av isolering i mitt sovrum och de gånger jag lämnade detta rum var det munskydd på som gällde.

Rädslan att det vidriga viruset hade letat sig in i vårt hem motiverade såväl munskydd som ensamma måltider intagna på sjukrummet i väntan på provsvar och tillfrisknande.

”Inget bubbel och firande på nyårsafton med andra ord”

CAROLINE ANDERSSON, KRÖNIKÖR

Inget bubbel och firande på nyårsafton med andra ord.

Det inlämnade snor-slem och salivprovet kom emellertid tillbaka negativt och umgänge med resten av familjen var tillåtet efter cirka en vecka.

Men från negativt prov till att skriva krönikor igen blev vägen längre.

Mina kvardröjande symtom diskvalificerade mig från allt användande av datorn.

Och då är vi tillbaka där krönikan började.

Smittspridningen skenar

En krönika som med tanke på hur den börjat givetvis måste fortsätta med att handla om veckans besked att de restriktioner som rått under lång tid nu försvinner.

Med smittläget i samhället i åtanke kan man inte låta bli att undra om det är så klokt.

Smittspridningen skenar och cirka en miljon svenskar har avstått från att ta ens en första dos vaccin.

Själv fick jag min tredje dos i veckan som gick och även om biverkningarna denna gång varit besvärliga är jag jublande glad.

Glad åt att kunna bidra till såväl min egen som andras frihet att mötas med mindre risk att bli sjuk.

För trots hävda restriktioner och hög vaccinationsgrad är smittan i högsta grad ett verkligt hot mot många människor i vårt land.

Sunt förnuft?

Inte bara mot dem som blir sjuka utan mot dem som ska ta hand om dem som blir så pass sjuka att de kräver inläggning på intensivvårdsavdelning.

Jag pratar om personalen som sliter dag och natt för att vårda de svårast sjuka.

Sjuksköterskor och läkare som jobbat många och långa arbetspass utan möjlighet till återhämtning.

Jag har svårt att tro att denna kategori gläds åt lyfta restriktioner och rekommendationer.

Nu kanske du tänker att sunda förnuftet ska göra att människor i allmänhet ska bete sig på ett sansat och behärskat sätt.

Umgås i enlighet med tidigare rekommendationer och inte uppföra sig dåraktigt.

Ursäkta mig, men människan är nu egentligen bara en apa på två ben.

Smartare än en schimpans?

Bakom välvårdade, vaxade och vältränade yttre döljer sig varelser med mindre förnuft än en schimpans när det kommer till kritan.

För hur förklarar man annars fyra fyrtioåriga mäns beslut att åka skidor offpist trots varningar för hög lavinfara i Alperna?

Borde inte våra mer utvecklade hjärnor hindra oss från så farliga upptåg?

Och borde de inte förhindra fortsatt smittspridning i vårt samhälle?

Det borde de göra, men som sagt, likheten mellan oss och våra förfäder är fortfarande stor på många sätt.

”Vi såg det inte komma”

Därför tror jag slopade restriktioner kommer ge en sur eftersmak och bli inte förvånade om ni får se våra politiker och företrädare för FHM stå i rutan om ett par månader och efterklokt säga: vi såg det inte komma.

Inga kafferep

Själv tänker jag fortsätta hålla avstånd, använda munskydd när situationen kräver det och tacka nej till kafferep och kalas av alla de slag i väntan på en tydlig nedgång av smitta i samhället.

När regering och myndighet återlämnar ansvaret till fullo till dess medborgare är det också vår plikt att att ta det ansvaret.

Återstår att se om det blir så.

Foto: Freepik